Andreas i Tokyo

Mitt under uppsatsskrivandet i lordags kande jag hur stolen borjade att skaka. Med iPodens avsevarda ljudvolym i mina oron blev jag under en hundradels sekund radd for att nagon hade smugit sig in i lagenheten och satt bakom min stol. Jag insag dock snart vad det var for nagot: en jordbavning. Jag tittade pa ringarna som formades i kaffekoppens svarta innehall. Mina pa ett racke upphangda klader svajade som om det hade blast en vind genom lagenheten. Det hela holl i sig ett fatal, kanske fem, sekunder, for att sedan avta snabbt. Jordbavningar sker nastan dagligen i Japan, manga marks inte av alls. Detta ar inte konstigt med tanke pa att Japan ligger pa ett av varldens mest seismografiskt aktiva omraden i varlden da det ligger ovan fyra kontinentalplattor. Det har var det andra jordskalv som jag verkligen kant av sedan jag kom hit. Den tidigare skedde for drygt en manad sedan nar jag hade gatt och lagt mig och sangen plotsligt borjade att skaka (ja, jag trodde att det var nagon under sangen ungefar lika lange som jag gjorde nu). Japanerna verkar dock inte bry sig namnvart om vad som kommer att handa nar nasta ”big one” kommer. Det ar djupt rotat i deras sinneslag, det ar for dem en sjalvklarhet att den kommer, men inte nar. Jag har fatt en uppfattning av att detta medfor till att de ar sarskilt medvetna om alltings forganglighet, och att det ar ett av skalen till deras ofta saliga produktivitet och livsfilosofier om att ta till vara pa nuet. Tank vilka bra saker som kolliderande kontinentalplattor kan bidra till ibland.