Andreas i Tokyo

Imorgon gar anime-filmen Gedo Senki - Tales from Earthsea upp pa japanska biografer. Det ar omattligt populara Studio Ghibli, med Japans svar pa Walt Disney - Hayayo Miyazaki - som mastermind, som ligger bakom filmen. Miyazaki har bidragit till tre av de mest inkomstbringande biograffilmerna i Japans historia, inklusive Spirited Away, en av mina favoritfilmer. Regissoren till Gedo Senki ar daremot en annan Miayzaki, Goro - Hayayos son, och filmen bygger pa Le Guins fantasysvit om ovarlden.

Pa tal om Studio Ghibli, ska jag och Linda inom kort besoka Ghibli Museum. Kanske kommer vi da att studsa runt pa kattbussen fran fantastiska Tonari no Totoro.

Per Gessle var tydligen sa stolt over Teaser Japanese att han lat spela in den bade med Gyllene Tider och till Roxettes debutalbum i mitten av 80-talet. Laten inleds med orientaliska instrument och den kacka temaupplysningen ”Oriental! Hey-Ho!”. Man kan undra hur stolt herr Gessle idag ar over att en gang ha skrivit textrader som ”She’s gonna be there climbing the stair, flag waving up in the air / She’s gonna be there, jungle somewhere”. Definitionen av nodrim? Sedan fortsatter Mr. Mazarin med Polarpriskvalitativ lyrik som “Eyes of black meet eyes of blue / Beast and Beauty, wave goodbye, Sayonara Moon up in the sky”.

Den 21-23 augusti ska vi lamna Tokyo, med all sin hogteknologiska puls, for att istallet vistas i den kulturdoftande, fore detta huvudstaden Kyoto. Vi aker nattbuss till och fran Kyoto och sparar darmed in en hotellnatt. Den enda hotellnatten kommer att tillbringas pa Iroha Ryokan, d v s ett traditionellt japanskt boende med tatami-mattor och laga bord. Nar jag googlade omdomen om Iroha, sprang jag pa en resenar vid namn Rodneys blogg. Dar kan ni fa en liten forsmak av hur Kyoto kan te sig. En annu battre sida ar Kyotos officiella turistsajt. Jag har redan borjat skissa upp planer pa vad som ska hinnas med. Imperial Palace, ett bad i en onsen och forhoppningsvis fa se en akta geisha eller geiko.

I fredags besokte Linda och jag Shibauras gamla campus, belaget i Higoshi-Omiya, en halvtimme fran Ueno. Anledningen var att jag skulle ha en s.k. "poster session" med min ovriga klass, dar varje master student summerar sitt projekt pa en plansch av storleken A0 (1 kvm), for att sedan sta bredvid denna och beratta om sitt projekt for forbipasserande som fattar intresse for just din plansch. Ja, det var exakt som pa en massa. Vi blev lite forsenade, da det var stopp pa Utsunomiya Line till foljd av ett sjalvmord som just intraffat nar vi anlant till Ueno station. Jag fick senare hora av Esui att stackars Yoko i min klass inte enbart hade varit pa samma tag som forolyckat sjalvmordsoffret, hon hade till och med bevittnat hela handelsen. Nar jag senare traffade Yoko i Higoshi-Omiya var hon blek och sade att hon inte madde sa bra. Vi led med henne.

For att ga vidare fran detta tunga amne, redovisningen gick hur som helst bra. Efterat bjods vi pa bakelser fran Mr. Donut, ocha i PET-flaskor och andra godsaker. Vi akte darefter tillbaka till Ueno for att plocka upp vara parkerade cyklar.

Senare pa kvallen begav vi oss till Vampire Cafe i Ginza, for att unna oss lite fredagslyx i form av ett par drinkar och tilltugg. Bade Linda och jag blev helt tagna av den ultragotiska inredningen. Det var stereotypt skrackromantiskt, utan att vara vare sig kitschigt eller klyschigt. Efter att ha tagit hissen upp till sjunde vaningen leddes vi in i de uteslutande sammetsroda och svarta lokalerna (allt gick i mina favoritfarger rott och svart; gardiner, bord, stolar samt den stora likkistan i mitten av restauranten) for att fa plats vid ett privat bord, undanskymt av fordragna draperier. 
 
      





Stearinljus brann overallt for att ge ett varmt, men dampat ljus. I hogtalarna spelades elegant, men dramatisk, strakdominerande, klassisk musik. Nar vi beskadat menyerna ett par minuter dok var kypare fram mellan draperierna. Han tog vara forsta ordrar, Cuba Libre, Tom Collins och notter, och forsvann sedan lika tyst som han kommit fram. Jag kan latt saga att detta ar den basta service jag nagonsin upplevt. Kyparen gjorde inte ett enda fel. Att han bjod oss pa apertifer i form av avocado/tomatrora med nybakat brod och rodvin, gjorde inte saken samre. Han lamnade oss och sade att om vi behovde nagot var det bara att ringa i en klocka som fanns pa bordet. Nar vi blev det dags att ga gjorde han den djupaste bugning jag sett.

Linda och jag blev helt foralskade i Vampire Cafe. Det kandes lite som att ga in i en Lynchsk dromsekvens. Nar vi kom ut pa Ginzas gator igen, kandes det nastan som vi gjort ett besok till just The Black Lodge.

Detta ar ett kraftigt forsenat inlagg om forra fredagen som spenderades i Shibuya. Linda och jag anlande vid femtiden for att uppsoka det famosa kladpalatset Shibuya 109 (som bestar av tva separata byggnader; en for man, en for tjejer - vi besokte tjejvaruhuset).



Har handlar alla hypertrendiga Shibuya-kids. Det ar ett av de mest hysteriska varuhus jag besokt. Pa varje vaning mottes vi av hog klubbmusik och en arme av solbranda och overstylade butiksbitraden som i kor ropade "Irrashaimasse". Jag noterade aterkommande gulddetaljer pa kladutbudet.



Efter att snabbt ha browsat igenom samtliga atta vaningar gick vi till varldens mest vinstgivande Starbucks, som ligger vid Hachiko-korsningen och ar oppet 24/7. Vi fick vanta en liten stund pa att fa sittplats, men det var det vart; vi fick sittplats vid fonstret pa andra vaningen, med utsikt over hela den intensivt fotgangartrafikerade korsningen. Har passade jag pa att anvanda min 10X-zoomfunktion pa kameran, och smygfotade nagra av Shibuyas fashion victims.













Efter att ordnat ett skaplig koffeinkick gick vi ned till en skivaffar i samma byggnad som Starbucks, dar det bland annat gjordes promotion for ett japanskt pojkband betitlade Dream Boys. I promovideon kunde man se "drompojkarna" svava runt ovanfor publiken (upphangda i vajrar) ikladda guldkostymer.



Det borjade nu att skymma och vi bestamde oss for att uppleta ett middagsstalle for kvallen. Efter en knappt godkand chili respektive falaffel med tillhorande ol, som intogs pa brittiska puben The Aldgate, kande vi oss sugna pa en-tva ol och bra musik. Vi hade tur. Efter en liten stunds strosande sag vi en skylt.



"Punk, ska, 70s rock, postpunk and more"-sloganen lockade oss in. Nar vi mottes av de ljuva tonerna fran The Jams "Going underground" nar vi steg in i den minimala lokalen, kande jag direkt att vi hittat en parla. Den energiska, men mycket trevliga bartendern (som sedan borjade prata med oss) gav oss varma handdukar och jordnotter innan vi bestallde oss var sin Asahi pa tapp. Puben Garage Land var sakert inte mycket storre an var lagenhet till ytan, men vi trivdes oerhort och infangades direkt av dess charm, bra personal och lysande musik (jag blev till och med uppmanad att onska och fick darmed lyssna pa The Clash och Joy Division).


Linda kollar in utbudet i kylen


Var nya favoritbartender





Nar vi motvilligt kande att det var dags att ga (vi ville inte missa sista taget vid midnatt) sade bartendern att hon hoppades att traffa oss igen. Vi svarade att det var givet.

I vantan pa taget smygfotade jag en kille i mystisk golf-outfit. En kommande trend, kanske?