Andreas i Tokyo

Det spokar i mobiltelefonen, igen

I lordags gick den tredje och sista delen i Chakushin Ari(mer kand som One Missed Call)-serien upp pa japanska biografer. Som i de tidigare delarna kretsar handlingen kring en forbannelse som sprids via MMS. Den senaste filmen, gjord av Manabu Aso, har fatt ljum kritik hittills.


Miike

Den forsta Chakushin Ari gjordes av kontroversiella Takashi Miike, en av mina favoritregissorer. De som avfardat One Missed Call for ett Ringu-plagiat har verkligen missat nagot. Den subtila skracken och smarta satiren (svart humor ar ofta centralt i Miikes filmer) gjorde den till en riktigt skrammande, men samtidigt underhallande film. Miike star ut bland andra regissorer inom J-horrorgenren (om man nu orattvist ska placera honom i ett fack), genom att gora mycket mer mangbottnade och utmanande filmer. Den riktigt elaka parlan Oodishon, som kretsar kring teman hamnd och karlek, ar genial i sitt snigellangsamma uppbyggande till en omskakande final man sent glommer. Miike har aven gjort fullpoangare som den hysteriskt roliga Zombiemusikalen Happiness of the Katakuris och den extremt valdsamma Mangafilmatiseringen av Ichi the Killer.

Miike ar ocksa biografaktuell i Japan med Imprint, som forst gjordes for amerikanska tv-kanalen Showtimes skrackserie Masters of Horror, men ansags vara for extrem for tv. Imprint ar Miikes forsta film pa engelska.


Imprint

Japansk skrackfilm har varit enormt framgangsrikt internationellt sedan Hideo Nakatas masterverk Ringu och Dark Water tog sig fran de sma filmfestivalerna upp pa de riktigt stora dukarna. Japansk rural folklore blandades med urban nutid; en mycket lyckad blandning. Hollywood tog givetvis vara pa detta, och har de senaste aren bidragit med en vag av onodiga, tafatta och overtydliga nyinspelningar som The Ring, Dark Water och Ju:on. De amerikanska versionerna har aven ofta forsetts med nya slut, dar sa mycket som mojligt ska forklaras och det onda besegras. Detta beror antagligen pa en skillnad i kulturella strukturer. 

Den vasterlandska (kristna) popularkulturen har oftast en strikt, enkel uppdelning mellan gott och ont, dar det onda alltid ar nagot negativt som man stravar efter att bekampa. I den osterlandska (buddhistiska) kulturen finns ocksa en fordelning mellan gott/ljust och ont/morkt (yin/yang), men de bada krafterna ar lika sjalvklara som de ar essentiella, da de tillsammans behovs for att utgora balans. Om de onda/morka krafterna gor sig paminda i form av argsinta spokerier, till exempel i en japansk skrackfilm, handlar det inte om att de dominerande morka krafterna ska besegras, utan daremot tillgodoses eller tillfredsstallas, for att balansen aterigen ska uppsta. Darfor tycker manga att japanska skrackfilmer ofta slutar "tvart" och "abrupt", mycket eftersom de morka krafterna sallan elimineras. Det ar inte konstigt att man tanker sa, nar man annars ar van att fa allt serverat och forklarat. Dessvarre ar varlden ar inte alltid sa enkel, att man kan kategorisera allting i tva fack.